Gösta Johansson

Om man någon gång får förmånen att semestra på Bohuskusten med en båt byggd av Gösta Johansson kan man vara nästan säker på att väcka uppmärksamhet. Ofta kommer det ner äldre herrar på kajen och tittar lite på båten, för att sedan kommentera: – Den där måste vara byggd av Gösta Johansson, Kungsviken. För det är ju så det är med Göstas båtar, de har den där speciella formen, de är vackra för ögat att vila på.

Redan i unga år fick Gösta börja som pyngel, springpojke, hos sin far Julius och sin farbror Henrik. Till en början fick han främst hjälpa till med småsaker, men efterhand fick han större och större ansvar. Så här berättar Gösta själv i Bertil Quirins bok om honom: ”När jag blivit 7-8 år fick jag börja som pyngel. Pyngel kan också betyda ”liten säck”, en pyngel potatis till exempel. Antagligen är det ett ord för ”litet” överhuvud taget och det var alltid den minste på varvet som kallades för det. Det var pyngeln som fick hämta saker och ting, och hålla fram verktygen när de bordlade.” (Boken Gösta Johansson av Bertil Quirin)

Även om vi idag kanske är manade att  räkna Gösta till en av de ”gamla båtbyggarna” så talar han i Quirins bok om den tidigare generationen, där bland annat hans far, Julius, ingick: ”De kunde göra granna båtar de gamla båtbyggarna och helt på fri hand . Farsan hade aldrig en mall. Det gick efter ögat och ändå blev de nästan likadana, skillnaden var obetydlig. Han visste precis var han skulle ”lanna in” och hur mycket ”kast” han skulle ha på det. Lite kunde det kanske variera, beroende på om virket krökte eller rätade på sej, men aldrig så mycket att det märktes. Han fick pen form på båtarna  och här gick vi alltid in för att det skulle vara starkt.” (Quirin)